157 Be still…

… där var den igen, den där ofta återkommande viskningen i mitt inre ”be still”. Jag och min man satt i väntrummet på Bröstcentrum på KS som vi gjort så många gånger tidigare. Jag tänkte på att sist vi var här satt vi med en känsla av lugn och med en förhoppning om att det skulle se bra ut, att behandlingen gjorde sitt. Nu, 3 månader senare satt vi med en helt annan känsla, av oro och en beredskap för att det nog blir förändring i min behandling nu.

De senaste två veckorna har jag haft besvär med ascites/bukvätska igen, så jag har haft en dränage slang i magen i en vecka och sammanlagt har det tappats ut ca 6 lit. vätska. I samband med detta har jag varit febrig, illamående och orkeslös. Kroppen har reagerat på att allt inte är som det ska, vilket fick oss att tänka att pågående behandling nog inte fungerar…

Då, när jag satt där i väntrummet och väntade på besked och kände oron stiga, kom den lugna och välkända uppmaningen till mig; Be still and know that I am God / Bli stilla och besinna att jag är Gud. En vers från Ps. 46 som genom alla mina år av sjukdom gett mig tröst och styrka (se gärna inlägg nr. 10).

Så ropades mitt namn upp och vi följde med onkologen till hennes rum. Hon frågade hur jag mådde och jag beskrev hur jag hade mått den senaste tiden. Hon gick rakt på sak och sa att röntgensvaret visar att cancern växer, både i storlek och antal i levern och på bukhinnan, vilket mitt mående bekräftade. Jag behöver byta behandling. Det finns flera olika alternativ att välja mellan, vilket är positivt. Det känns bara så trist att den senaste behandlingen inte fungerade i mer än 5 månader. Och det känns läskigt att det kan ändra sig så mycket på bara 3 månader. En mycket oförutsägbar sjukdom som jag hela tiden behöver ”rätta mig efter”.

Be still / bli stilla…
Ordet stilla är här det hebreiska ordet ”rafha” som betyder ”släpp taget”, ”slappna av” och ”se till Herren för hjälp”. Det är en uppmaning att sluta försöka fixa eller kontrollera situationer med min egen begränsade styrka. Att skifta fokus från mig själv till Gud.

… and know /vet, besinna, erkänn, inse att jag är Gud.
Att veta att Gud är Gud är mer än att ”veta om” Gud, det är att känna Gud och ha en personlig och levande relation med honom som präglar ens liv. Det är att erkänna Guds suveränitet och storhet och samtidigt vara som ett barn som kryper upp i pappas trygga famn. Den Gud jag känner och som bibeln beskriver, är en Gud som gör under, han är Herren min läkare, han är min herde, min tillflykt, min styrka. Han är tröstens Gud, hoppets Gud och fridens Gud (listan kan göras lång, detta är bara några av de många saker som Gud är).

Att bli stilla är en inbjudan att slappna av och släppa taget om min oro och finna en djup inre frid genom att ”se till Herren för hjälp” och vila i tilliten att Gud är den han säger att han är.

Nu har jag precis fått den första omgången av min nya behandling. Det är också en cellgift, som heter Caelyx, och som ges var 4:e vecka. Vi ber och tror att den ska vara effektiv och tuff mot metastaserna.

Nu kommer jag att göra ett uppehåll med bloggskrivandet över sommaren. Jag ser fram emot att min älskade syster kommer hit från USA och ska vara här i 6 veckor. Hennes dotter med familj kommer också att vara här vilket ska bli så roligt. Utöver det har jag och min man ett par utflykter inbokade med olika konserter som jag också ser fram emot. Det får jag berätta mer om när jag är igång igen och skriver till hösten. Nu vill jag önska er alla en riktigt skön och avkopplande sommar och kom ihåg att bli stilla emellanåt!

156 Lovsångens betydelse

Jag vill fortsätta med det bibelord jag citerade sist, från 2 Krön. 20 om att Gud strider för oss. I samma händelse läser vi om att sångarna fick ta plats längst fram i ledet när fienden, ”den väldiga armén” skulle anfallas. När de sjöng ”Tacka Herren, för hans barmhärtighet varar för evigt” skapade detta förvirring bland fienden som började att anfalla varandra istället och som därmed kunde besegras.

Vad säger detta oss idag? Jo, det ena är att lovsång har en stor betydelse och är ett viktigt ”vapen” i den andliga strid som vi troende kan befinna oss i. När vi lovsjunger proklamerar vi att Gud har makten och då händer det något i andevärlden (som inom kristendomen är kampen mellan det onda och det goda). Striden är Guds, men vi står med i kampen och genom bön och lovsång kan motstånd brytas. Det andra är betydelsen av tacksamhet. Att ge uttryck för sin tacksamhet till Gud ”mitt i striden”/när vi möter motstånd gör att något händer i vårt inre. Genom att sätta vårt fokus på Gud och tacka honom för hans godhet och barmhärtighet, sker ett perspektivbyte från vår litenhet och rädsla till hans storhet och seger!

Det finns också en spännande berättelse i NT, i Apg.16 om när Paulus och Silas blev svårt slagna och satta i fängelse. Deras ben låstes fast i en trästock och fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga. Runt midnatt satt de och bad och sjöng lovsånger till Gud. ”Då kom det plötsligt ett jordskalv som var så kraftigt att fängelset skakade ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna” (v.26). De kunde lämna fängelset -tillsammans med fångvaktaren som kom till tro och lät döpa sig mitt i natten!

Matt Redman, från England, är en känd låtskrivare och lovsångsledare vars sånger har översatts till många språk och som sjungs i kyrkor över hela världen. Just nu läser jag hans bok ”Tillbedjaren som vägrar ge upp” Han skriver följande; ”Vi frågar varför Gud kan tillåta vissa saker att drabba oss, och vi skruvar ner vår lovsång… Vi kanske inte ”känner” för att tillbe mera… Det finns en slags tillbedjare som ”alltid litar på, alltid hoppas, alltid håller ut”, och som går igenom livets stormar med ett hjärta som fortfarande brinner. Ibland handlar det om ett enkelt val. Vi må vara hårt pressade på alla sidor, utslitna och oförmögna att uppfatta Gud. Men även då står vi inför ett val -att fästa våra ögon på omständigheterna eller att klamra oss fast vid Gud och välja att tillbe honom, även när livet gör ont”.

Paulus och Silas kunde ha blivit bittra och förargade där i fängelset, men valde att tillbe och lovsjunga Gud, vilket ledde till ett mirakel. Som ni vet tror ju jag på detta att vi många gånger har ett val, att vi faktiskt kan välja hur vi tar oss an en uppgift, en utmaning, en svår situation. För mig handlar det om att bejaka min livssituation och göra det bästa av det utifrån de förutsättningar jag har, istället för att ”bli offer” för mina omständigheter. Jag vill välja tillbedjan, tacksamhet och tro. Inte som en prestigefylld eller krampaktig hållning att i alla lägen vara glad, stark och tacksam, utan om att få klamra mig fast vid Gud, min klippa, mitt ankare. Livets stormar har lärt mig att det är det enda som håller och bär genom allt, och därför är den Gud jag känner och litar på alltid värd min tillbedjan och lovsång.

155 Låt tro ta plats

Jag skrev sist om att jag hade känslor av vemod, den här senaste veckan har det varit mer känslor av missmod, av förtvivlan och uppgivenhet. Det är känslor som jag inte ofta hamnar i, men här är jag nu. Vår svärson har fått ett negativt beslut från migrationsdomstolen efter en lång process. För oss är det helt obegripligt och oron över vad som ska hända härnäst är stor.

När jag fick reda på detta använde jag mig av en teknik som jag lärt mig på skrivkursen som jag deltar i, den s k ”5-min.sprinten” som innebär att under 5 min. skriva av sig all ilska, frustration, besvikelse mm och genom att ge utlopp för de känslorna i skrift rensa ut och sortera tankarna. Som jag skällde på och ifrågasatte Gud! Jag vet att han tål det. Det är ju han som har skapat oss med hela vårt känsloregister och som vet att det är bra för oss att få ur oss det. Det kändes bättre efteråt, även fast det såklart inte bara försvann, utan det är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Hur ska det bli…?

För lite sen skapade jag ett uppslag i min Kreativa Bibel från 2 Krön. 20 som handlar om att Gud strider för oss. Jag hade bl a en bild med bibelordet från 2 Kor. 5:7 på engelska som jag använde ”Walk by faith not by sight” och bredvid skrev jag ”Låt tro ta plats”. Texten från 2 Krön. 20: (12-20) beskriver hur folket möttes av en väldig armé och de sa ”Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig Gud”. Gud svarade ”Var inte rädda och förskräckta över denna väldiga armé. Striden är inte er utan Herrens… Inta era ställningar lugnt och stilla och se vad Herren ska göra för er… Var inte rädda och missmodiga!… Tro på Herren er Gud så ska ni ha framgång”.

Att vandra i tro/walk by faith är att se på Gud istället för på omständigheterna runt omkring dig. Det är att lita på Gud att han är för dig och hjälper dig även när det är svårt att se hur. Det är att stå på Guds ord och löften istället för på mänsklig logik. Det är att tro på att Gud har en plan och leder dig även då du inte ser en utväg och inte förstår vad som händer.

Ja det kan vara en rejäl utmaning att vandra i tro när det är mycket som talar emot. Det är inte alltid lätt att ”ha sina ögon riktade på Gud” istället för på de faktiska omständigheterna som kan vara skrämmande och skapa tvivel.

Josefina Gniste, som jag lyssnar mycket på, sjunger i en av sina sånger ”varde frid” (finns på Spotify)
”Tänker inte vara rädd, stormen skrämmer inte mig, Du är större än dess vrål, jag är inte rädd för den… Låt tro ta plats, ge hjärtat kraft. Låt tro ta plats i mig”

Det är min bön just nu; Gud, låt tro ta plats i mig! Jag vet att Du är större än stormens vrål, större än ”den väldiga armé” som är emot oss. Jag vill inte vara rädd, jag vill inte vara missmodig. Jag väljer att vandra i tro hur det än ser ut runt omkring.

154 Låt själen komma ikapp

Jag har varit några dagar för mig själv ute på vackra Solö i skärgården, min -sedan flera år- plats för ”egen retreat”, för stillhet och vila men även för inspiration och kreativitet. För mig som är hemma så mycket är det värdefullt att ibland få ett miljöombyte, att bara få vara med mina tankar, skriva och skapa i min kreativa Bibel -sånt som jag gillar och mår bra av.

Jag trodde nog att jag skulle skriva mer än vad jag har gjort -inspirerad av skrivkursen som jag går, men jag har varit trött. Och är det något jag lärt mig av år av sjukdom så är det att lyssna på kroppen, att vila när den säger åt mig att vila. Trots den fantastiska utsikten över havet och våren som brister ut i grönska, har jag även känt ett stråk av vemod. Kanske är det för att jag känner saknad efter en stöttande pappa som inte längre ringer, bara för att fråga hur det är med mig. Kanske beror det på skrivkursen som jag deltar i, som väcker upp många tankar och känslor som har med min sjukdom att göra, en känsla av förlust över den jag var innan jag blev sjuk. Troligtvis är det en kombination av dem båda och det är både nyttigt och viktigt att stanna upp och få vara i denna sinnesstämning, möta den istället för att trycka undan den. Vemod beskrivs som en stillsam, vacker och bitterljuv saknad över något som upplevs ha försvunnit/gått förlorat. Det ska inte förväxlas med missmod som är en mer dyster känsla av uppgivenhet, modlöshet och hopplöshet.

Jag vet inte om du liksom jag nästan överrumplas av vårens framfart. Det är en märklig känsla, man har väntat så länge på den och plötsligt är den här, så underbar men så intensiv och det kan nästan kännas som att man behöver hålla samma takt och som att man ska vara upprymd och full av energi nu… och så känns det kanske inte alls så…

Du behöver inte följa vårens takt, gå i din egen takt! Din tid att blomstra kommer, men kanske behöver du bara mer tid att vila. Precis som åkrarna behöver ligga i vila för att sedan -i sin tid- ge skörd. Det är okej att känna att du inte orkar, inte hänger med, inte är upprymd. Det viktiga är att du stannar upp och låter själen få komma ikapp

153 Tid för vår!

Förra veckan fick jag dubbla behandlingar, den jag får var 3:e vecka (Enhertu) och den jag får var 3:e månad (Zoledronsyra) också den intravenöst. Eftersom jag tar en kur med kortison innan, för att motverka illamående, blir jag relativt pigg de första dagarna efter behandlingen, men kroknar sen i några dagar med trötthet/orkeslöshet innan det sakta vänder igen. Just de dagarna då jag var lite pigg passade jag på att fylla år! Det är alltid så mysigt att ha hela familjen samlad och jag älskar att fira Livet! Livet är verkligen en gåva som det gäller att ta tillvara på och njuta av.

Den finaste presenten som jag fick var en söt liten groda som hänger över en sten, på stenen står det ”Älskar dig”. Den hade mitt lilla barnbarn Ishaq valt ut helt själv för att ge till mig. När hans mamma sa att det står ”Älskar dig” på, hade han sagt ”Jag älskar ju mormor!” Det värmer gott i mormors-hjärtat! Och stenen med grodan passar perfekt in på fatet som jag har på köksbordet med stenar, ljus och blommor.

Vi har ju nyligen firat Påsk och det är en högtid som jag älskar. Först och främst för att vi får påminnas om att Jesus av kärlek offrade sitt liv för att försona människan med Gud och att han uppstod och därmed visade att livet segrar över döden och ljuset över mörkret. Påskens budskap är; det finns en Gud som älskar, förlåter och upprättar och det finns hopp! Ingen är förlorad och det finns alltid en väg ut ur mörkret.

Jag älskar också att Påsken infaller på våren, min favoritårstid. Det är en tid på året då det till synes döda väcks till liv i naturen. Ljuset och värmen återvänder med hopp och glädje. Det är något som jag verkligen behöver nu efter denna tunga och jobbiga vinter.

Låt mig få dela en dikt som jag nyligen har skrivit;

Tid för vår
Våren avvaktar, inväntar sin tid,
sin tid för ljus och värme att ta vid.
Vinterns mörker och kyla ger vika,
för nytt liv som sakta börjar att spira.
Jag väntar, längtar efter liv också för min trötta själ,
allt har sin tid, det vet jag så väl.
Den mörka vintern har satt sina spår,
men nu är det äntligen tid för vår!
Jag förundras, känner hoppet åter börjar gro,
inom mig vet jag var min själ får sin ro.

152 Självomsorg – för sin egen och andras skull

Nu i veckan har vi träffat min onkolog på KS, som vi gör var 3:e månad efter dt-röntgen. Inför besöket var varken jag eller min man särskilt oroliga (det brukar annars vara en ganska stor anspänning att få svar på om cancern har spridit sig eller inte). Mina blodvärden har varit stabila och jag har mått förhållandevis bra. Efter en jobbig höst med mycket bukvätska som bildades och behövde tappas ut, och med progress -större och fler metastaser som gjorde att jag behövde byta behandling till en annan cytostatika sort, kom en lång vinter med mer utmaningar och bekymmer med bl a min pappas stroke, död och begravning och att finnas till hands för min mamma i hennes sorg och omställning till något för henne helt nytt. Jag har helt enkelt inte haft så mycket utrymme att fokusera på mitt mående. Därför var det så skönt att höra min onkolog säga ”Röntgensvaret ser bra ut! Det finns inget nytillkommet och de metastaser som finns har minskat betydligt!” Pågående behandling ger resultat och jag ska fortsätta med den.

Nu när vårens första solstrålar värmer gott kan jag dra efter andan och slappna av på ett sätt jag inte kunnat göra på länge. Nu är tid för återhämtning och självomsorg.

Vad är då självomsorg (selfcare) detta numera populära begrepp? Är det en självisk handling, att bara tänka på sig själv och strunta i andra? Nej! Inte alls. Men för att kunna tänka på och vara till hjälp för andra är det viktigt att ta hand om sig själv. Ni vet, när man flyger instrueras man att vid en nödsituation först sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper sitt barn, eller någon annan, annars är man inte till så stor hjälp för andra. Självomsorg är att göra medvetna handlingar som främjar sin fysiska, mentala och emotionella hälsa. Förutom att sova tillräckligt, äta bra och röra på sig, är det att avsätta tid för återhämtning och reflektion, att hantera svåra känslor på ett sunt sätt och att vara lyhörd för kroppens signaler. Att helt enkelt vilja sig själv väl.

I det här livet som vi har, kommer det alltid att finnas orosmoln och de kan vi varken öva eller tänka bort. Men det finns mycket som vi kan göra för att öka vårt välbefinnande och på så sätt minska vår oro och stress (jag för min del mår bra av att t ex simma och basta, vistas i naturen, vara kreativ, skriva, lyssna på lovsång) När min egen självomsorg inte räcker till, har jag Guds omsorg som tar vid, han som säger ”Lämna dina bekymmer till mig, jag ska bära dem” (Ps. 55:23). Det är en tillitsövning; att när vi har lämnat våra bekymmer och vår oro till Gud, låta dem vara kvar där och inte plocka upp dem igen! Utan lita på att Gud bär dem åt oss.

Det näst viktigaste budet i bibeln är ”älska din nästa (din medmänniska) som dig själv” För att kunna älska och bry oss om andra behöver vi alltså kunna älska och bry oss om oss själva. Om vi inte tänker och talar väl och gör väl mot oss själva är det svårt att göra det mot andra.

Så, både för din egen och andras skull; var snäll mot dig själv och boka in stunder för sådant du mår bra av!

151 Läkande skrivande…

… så heter kursen som jag just nu deltar i. Det är en skrivkurs på 8 tillfällen under våren som är digital via zoom och hålls av Bröstcancerföreningen Amazona. Som ni vet gillar jag att skriva och har tidigare gått en skrivarkurs. Men detta är annorlunda och mer inriktat på hur man kan använda sig av skrivandet som en del i att må bra och också öka sin självkännedom. Det handlar inte om att bara skriva om svårigheter utan om processen, att utforska vilka tankar och känslor som väcks, hitta uttryck och vägar ”från mörka till ljusa färger”. Det är skönt att kunna sitta hemma och ändå vara med! Vi är 9 deltagare och 1 ledare som ger oss skrivuppgifter som avslutas med en reflekterande del om hur det var för oss att skriva, vad som berörde och väckte tankar och insikter.

Återigen slås jag av vilken styrka, vishet och mod som finns hos oss kvinnor som lever med denna kroniska och svåra sjukdom. Vi har tvingats stanna upp, vi reflekterar, känner efter, kan inte väja för det faktum att vi ”går döden till mötes”, att vårt liv inte är som vi önskar att det skulle vara, men samtidigt, där, i våra utmaningar finns möjligheten att välja hur vi vill leva våra liv utifrån de förutsättningar vi har. Vi prioriterar det som är viktigt på riktigt. Vi är mer än vår sjukdom, vi är mer än våra utmaningar. En mycket givande kurs som också kom så rätt i tiden nu, att få sätta ord på sorgen efter min älskade pappa. Jag som inte har lätt till tårar och som sällan gråter, att skriva är min kanal till att uttrycka känslor av sorg och saknad.

Penna och papper är fantastiska redskap! I kursen får vi också andra bra och användbara tips och ”redskap” för vårt skrivande, som hur vi kan skapa struktur och låta orden flöda fritt. Ibland tar det bara stopp och då får det vara så, ibland rör det upp och rör om, vilket kan vara jobbigt men nyttigt. Det som kommer upp och som vi formulerar kan vi lättare släppa taget om. Att skriva är befriande! Det finns inga krav på prestation eller resultat. Vi skriver för vår egen skull. Det finns ingen början och inget slut utan det är en ständigt pågående process där vi själva bestämmer takten. Något händer med oss när vi skriver. Att skriva är läkande!

Detta visar även forskningen; ”Reflekterande skrivande om känslor och trauman kan minska stress, bearbeta svåra händelser, organisera tankar och öka självförståelsen samt öka välbefinnandet”.

Så sätt pennan mot pappret, låt orden flöda fritt så får du se vad som händer!

150 Ledsen men ändå glad

Så kom det där jobbiga samtalet från sjuksköterskan på äldreboendet där pappa bodde en kort tid efter sin stroke. ”… han blir allt sämre, har troligtvis fått en till stroke, det rör sig nog bara om dagar kvar…” Redan dagen efter somnade han in lugnt och fridfullt. Kvällen innan var vi där, jag, min familj och mamma. Vi fick en fin stund tillsammans och fick säga det som var på våra hjärtan, ord av kärlek och tacksamhet och farväl.

Pappa fick ett långt och innehållsrikt liv trots att starten var osäker. Han föddes 1935 hemma på bondgården i Småland en kall vinterdag och vägde endast 1,8 kg. Han överlevde och har fått betyda så mycket för så många både i Sverige, Afrika och USA och inte minst för sin familj, för mamma och oss 3 döttrar och våra familjer, 10 barnbarn och, hitintills, 9 barnbarnsbarn.

Jag sitter och bläddrar i en sån fin liten bok i diktform skriven av en god vän till mig, Ulla Henning Lindblad som heter ”Till dig som sörjer” och fastnar för en dikt som jag vill dela och som säger precis det jag känner;

”Jag är ledsen men ändå glad
svårt att veta vad som är vad
glad för att jag tror att du nu har det bra
ledsen för att allt inte är som det ska
Jag var beredd på att du skulle gå
men det känns tomt och overkligt ändå
jag vill ju kunna hälsa på dig ibland
mötas och se dig, hålla din hand
Men nu är det omöjligt, det vet jag så väl
jag känner sorgen i hjärta och själ
men ändå är det mest tacksamhet jag har
för vem kunde haft en bättre far”

Jag känner sorg över att pappa inte längre finns, men samtidigt glädje och tacksamhet över att han var min pappa, för den kärlek och trygghet jag fick och för den uppmuntran och det stöd han alltid gav. För den förebild han var, i framförallt sin Gudstro, en sådan naturlig och trygg tro med en övertygelse (baserad på en hel livstids erfarenhet) om att Gud är med genom allt. Han levde också med inställningen att glädje och tacksamhet kan få ta plats mitt i livets svårighet.

Tack för allt pappa. Du är saknad men jag vet att vi ska ses igen.

149 Februariljus!

I vanliga fall brukar jag tycka att januari och februari är trista transportsträckor till våren. Jag är inte en ”vintermänniska”, gillar inte snö och kyla särskilt mycket, född och uppvuxen i Afrika som jag är! Men i år har vi haft en ovanligt fin vinter med snö som fått ligga kvar, om än något gråmulen. Men idag skiner solen och det blir så där magiskt ljust, när solen möter snön. Jag klär på mig och går ut, genom skogen och slås av att höra fågelkvitter! Jag stannar upp och låter solens strålar landa på mitt ansikte medan jag andas in och lyssnar. Jag kommer sen ner till vår lilla havsvik och vågar mig ut på isen. Jodå, den är stabil efter en längre tid nu med minusgrader. Det är så vackert och jag känner riktigt hur själen får liv! Februariljuset vittnar om att vi verkligen är på väg mot ljuset. Dagarna blir allt längre.

Jag kommer att tänka på ett bibelord om att ”Ljuset övervinner mörkret” från Joh.5:1 som beskriver att ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det. Trots mörker och svårigheter i livet kan det Gudomliga ljuset (Jesus) aldrig släckas eller kontrolleras av mörka krafter. Mörkret har inte sista ordet! Ljuset är segrande, det skingrar mörker och skapar möjligheter och hopp.

Kylan biter i kinderna och det är skönt att komma in och sätta sig vid den sprakande brasan med en kopp te. En välgörande stund innan jag snart ska åka till KS i Solna för cellgiftsbehandling. Jag mår bra och mina blodvärden är stabila. Nu i februari är det dags för en ny DT-röntgen då jag får svar på om denna nya behandling som jag påbörjade i december, är effektiv. Jag hoppas verkligen det.

148 Orkar bära för en dag…

…så heter en sång (av Pelle Ankarberg) som jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Som ni vet vid det här laget så hämtar jag tröst och uppmuntran från sånger, som ofta är skrivna som böner till Gud eller som beskriver hur Gud är med genom allt.

”…när all min kraft och styrka helt har tagit slut och att ge efter för min svaghet blivit enda vägen ut, då kan jag vara helt förvissad om att Du aldrig ger mig mer än jag orkar bära för en dag…”

Samtidigt som jag under några dagar lyssnade på denna sång, läste jag i min dagliga bibelläsning följande från Matteus;
”Oroa er inte för morgondagen utan lös problemen den dag de verkligen dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl” (6:34)
”Kom till mig alla ni som är trötta och kämpar med problem och tunga bördor så ska jag ge er vila… Hos mig finner ni ro för era själar. Jag lägger inga tunga bördor på er” (11:28)

Det är så det ofta funkar, Gud talar på olika sätt och bekräftar det han vill säga genom bibelord. Gud vill inget hellre än att tala till oss och ge oss tröst och styrka och i rätt tid när vi behöver det som bäst. Men det är en tvåvägskommunikation, som i alla relationer. Vi behöver avsätta tid och lyssna!

Den här veckan har jag haft min kära syster här på besök från USA. Hon kom med kort varsel med anledning av att vår pappa fick en stroke. Det har varit så fint att ha henne här och dela bekymmer och det har också betytt mycket för både pappa och mamma. Våra föräldrar, som båda är i 90-årsåldern, har hitintills klarat sig själva (med stöd från oss anhöriga med olika praktiska saker) i sin lägenhet. Men nu är situationen annorlunda och det är lätt att rusa iväg i tankarna och undra hur det ska bli med allt. För mig som är sjuk och stundtals mycket trött och orkeslös kan livets utmaningar som kommit i vår väg den senaste tiden snudd på kännas oöverstigliga och ”för mycket att bära”. Det är då jag får påminnas om att bara ta en dag (och ett bekymmer) i taget och att idag inte ger mig mer än jag orkar bära.